Mina "Vem ska trösta Knyttet"-tavlor är äntligen uppe i hallen. Nymålad vägg gjorde det lite nervöst att skruva i skruvarna de hänger på - avgjort en dum idé att göra fel - så jag mätte upp var skruvarna skulle sitta och ritade på ett papper stort som hela tavelkonstellationen, sen skruvade jag med pappret på plats.
Att måla dem var bara roligt. Ramarna var värre. Jag letade överallt efter en färdig ram som passade, men icke... Till slut bestämde jag mig för att försöka göra mina egna. Jag bad Mats på brädgården gersåga bitarna, sen fräste jag och maken ut spår för bilderna med överhandsfräsen. Vi fick bygga en stödanordning för fräsen, de gersågade hörnen gav inte tillräckligt med stöd. Sen betsade jag bitarna innan jag limmade.
Bandspännarens hörn är lite skarpa, de gör märken i det mjuka furuträet. En liten bit tjock filt mellan trä och plast tog hand om det bekymret, men limningen var inte helt enkel ändå. Bitarna var inte helt identiska och ett par av dem var svagt vridna. Jag pusslade så gott jag kunde och penslade sedan trälim på ändarna innan jag tryckte ihop dem. Det var en bra ide, nästan inget limspill på det s
ättet, väldigt prydligt.
Jag visste vad jag ville använda som upphängning men vad de små metallbitarna kallas hade jag ingen aning om. Tack och lov förstod killen på järnhandeln vad jag menade - hängbleck heter det. De skruvas fast efter att man borrat ett hål under. För att ramarna inte skulle skava mot väggen tryckte jag på självhäftande möbeltassar i hörnen.
Nu har jag fått blodad tand och jag blir tvungen att göra ramar själv igen, till tavlorna med barnen i siluett. Förhoppningsvis blir det mindre nervöst nästa gång.
Att måla dem var bara roligt. Ramarna var värre. Jag letade överallt efter en färdig ram som passade, men icke... Till slut bestämde jag mig för att försöka göra mina egna. Jag bad Mats på brädgården gersåga bitarna, sen fräste jag och maken ut spår för bilderna med överhandsfräsen. Vi fick bygga en stödanordning för fräsen, de gersågade hörnen gav inte tillräckligt med stöd. Sen betsade jag bitarna innan jag limmade.
Bandspännarens hörn är lite skarpa, de gör märken i det mjuka furuträet. En liten bit tjock filt mellan trä och plast tog hand om det bekymret, men limningen var inte helt enkel ändå. Bitarna var inte helt identiska och ett par av dem var svagt vridna. Jag pusslade så gott jag kunde och penslade sedan trälim på ändarna innan jag tryckte ihop dem. Det var en bra ide, nästan inget limspill på det s
ättet, väldigt prydligt.Jag visste vad jag ville använda som upphängning men vad de små metallbitarna kallas hade jag ingen aning om. Tack och lov förstod killen på järnhandeln vad jag menade - hängbleck heter det. De skruvas fast efter att man borrat ett hål under. För att ramarna inte skulle skava mot väggen tryckte jag på självhäftande möbeltassar i hörnen.
Nu har jag fått blodad tand och jag blir tvungen att göra ramar själv igen, till tavlorna med barnen i siluett. Förhoppningsvis blir det mindre nervöst nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar